Avestas golfbana är en av många svenska pärlor som aldrig hamnat på topp 10 när listorna över Sveriges bästa banor ska sammanställas. Men just den där sommareftermiddagen för några år sedan var det svårt att tänka sig att någon annan bana kunde vara bättre.
Granarna kastade långa skuggor över fasta, snabba fairways och greenerna var gröna och täta som marsipanen på en prinsessbakelse.
Vackert var det också, från något av hålen, 11:an tror jag, såg man Dalälven.
Men det som får mig att minnas den rundan med ett brett leende hände lite tidigare:
När vi närmade oss det fjärde hålet stod en fyrboll på tee. Det är ett smalt par 4, med skog både till höger och vänster. Och ännu längre till vänster går en väg. Vi dröjde på behörigt avstånd. Den siste mannen i fyrbollen skulle slå ut. Den första bollen seglade över granarna till höger efter en push slice. Den kan ha landat på sexans green.
Den andra bollen drog åt vänster efter en pullhook, över granarna och kanske också ut på vägen.
Jag tänkte att egentligen var det en rätt imponerande bredd i den slagarsenalen, om den varit avsiktlig, men det vågade jag inte säga. För mannen blev plötsligt ursinnig. Han började svinga klubban över huvudet under det att hasplade ur sig en lång, rätt innovativ förbannelse som behandlade driverns begränsade funktionalitet.
Samtidigt som rösten sprack i en snyftning av ackumulerad ilska och besvikelse, så släppte han klubban med en perfekt handsledsrelease. Klubban seglade över några unga granar och försvann utom synhåll in i ett klorofyllgrönt töcken av blad och barr.
Det var alldeles tyst runt tee. Mannen sänkte långsamt huvudet när skammen skyndade ikapp honom. Det var då en mas i bollen sa på klingande dalmål:
”Du… du får nog kasta en klubba till, för den där vetefan om vi hittar.”
Medan fyrbollen framför letade bollar och klubba gick vi igenom – tack! – och innan jag skulle slå mitt inspel slängde jag en blick bakåt. Jag såg tre spelare stå under en ek och titta på den fjärde som var på väg att klättra upp i den. Klubban hängde på fyra meters höjd.
Vi människor har en tendens att lägga skulden för våra egna tillkortakommanden på helt ovidkommande saker. Ibland medspelare. Inte sällan banan eller regnet. Och väldigt ofta golfklubbor.
Tillverkarna kan förvisso lägga ut texten om sina klubbor men de är ändå passerade av oss som köper klubborna. Vi tillskriver dem verkligen övernaturliga egenskaper. Så länge de är nya. När de fått något år på nacken har magin falnat.
Även detta år kom en vårflod av nya innovationer som skulle rädda vårt spel den kommande sommaren. Klubbor som får bollen att först landa mitt i fairways och strax därefter nära koppen.
Och det är verkligen svårt att tänka sig att någon av de här fantastiska klubborna om något år troligen kommer att flyga som en helikopter genom luften innan den fastnar i en ek på fyra meters höjd…
