Ben Sayers öppnade dörren och möttes av en – polis!
Han försökte se bister ut men hade svårt att dölja ett triumferande leende. Han höll en golfboll framför sig – den bar Sayers namn, stämplat på dimplarna.
Polisen tittade på Sayers som om han väntade sig en reaktion. Den kom inte.
Några timmar tidigare hade denna golfboll krossat en fönsterruta och landat i ett vardagsrum till hyresgästens förskräckelse och förtret. Eftersom ingen dök upp och propsade på att få spela bollen som den låg, tillkallades polis. Den skyldige skulle utkrävas på ersättning för det krossade glaset.
Det var inget av polisens svårare fall – det stod ju Ben Sayers på bollen och då måste det väl vara hans. Bevisningen var överväldigande.
Så nu stod han där vid Sayers dörr, oemottaglig för argumentet att Sayers i sitt jobb som pro på ortens golfklubb tillverkade och sålde bollar – bollen kunde tillhöra vem som helst av hans kunder.
Polisen vek inte en tum – inte förrän Ben Sayers dök upp i domstolen med ett dussin andra egentillverkade bollar.
Han frikändes. Det gick inte att bevisa att han slagit bollen.
Hade polisen vetat vem Sayers var hade han nog inte heller anklagat honom för att ha slagit så snett.
Ben Sayers var en man som under sin 40-åriga karriär undervisade både kungligheter och politiker i konsten att medelst en klubba transportera en boll över strandhedarna i North Berwick.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var Sayers en av de mest talangfulla i den skara golfare som spelade på West Links.
Han deltog i The Open varje år mellan 1880 och 1923 – utan att vinna, visserligen. Han vann många tävlingar men inte denna. Harry Vardon hade honom som favorit 1896 men då vann Vardon själv.
Två år senare var det nära på St Andrews. Sayers var lika med Jack Burns efter sista hålet (172 slag) men då upptäcktes det att Burns hade skjutit 86 i första rundan, inte 87.
Ben Sayers var en liten, tunn gestalt med livligt språk, och när han gjorde en birdie så undgick det ingen. Han var inte stark – men seg, envis och förslagen.
Hans styrka var matchspel, särskilt i lag med tvåfaldige tvåan i British Open, Andrew Kirkaldy. De vann många matcher för Skottland. En gång i en match mot England, stod det lika inför sista hålet. Det var engelsmännens tur att slå ut först. Eftersom detta var före de gula pinnarnas tid så var de osäkra på avståndet. Ben plockade demonstrativt upp en brassie ur sin bag. Men Andrew sa till honom med hög röst:
”En brassie? Det är väl ändå att ta i?”.
Engelsmannen som stod på tur beslutade sig, efter att ha hört detta, för att slå en järnklubba. Bollen landade i en bunker framför green. Sayers slog sin brassie upp till flaggan.
Förslagen var ordet.
Sayers föddes i Leith men kom till North Berwick, några mil söder om Edinburgh, på 1870-talet. Redan då var golfen en gammal tradition i North Berwick. Klubben är världens 13e äldsta –bildad 1832 av bland andra en soldat som stred mot Napoleon. Men på platsen för den dåvarande sexhålsbanan hade det spelats ”kolt” och ”shinty” långt tidigare.
Banan anlades ursprungligen någon gång i slutet av 1700-talet. Anlagd är kanske inte rätt ord – naturen skapade förutsättningarna, människan tog dem till vara. Trots detta, eller kanske just därför, är två av banans hål de mest kopierade i världen – det 14e, ett 343 meter långt par 4 döpt till ”Perfection”, och det 15e, ett 175 meter långt korthål vid namn ”Redan”. Det senare tillkom 1868, när banan byggdes ut till nio hål.
Sayers installerade sig i ett litet hus bredvid klubbhuset och bortsett från bollar började han här också snart göra klubbor. Hans rykte som klubbmakare växte sig snart lika stort som hans namn som spelare. Hans klubbor är fortfarande handelsvaror. En ”Dunedin Mashie Iron” från 1915 med Ben Sayers inskription på baksidan kostar i dag runt 750 kronor.
Men vi ska inte glömma att han framförallt var en av den tidens allra mest eftertraktade instruktörer. Den ryske tsaren skickade sin son till honom och han åkte flera gånger till Windsor Castle för att ge lektioner åt drottning Alexandra. Prinsen av Wales, prinsessan Victoria, hertiginnan av Connaught och prinsessan Patricia av Connaught var andra elever. Tillsammans med prinsessan Victoria spelade han ofta foursome på de sju hål som hertigen av Devonshire lagt ut på sina ägor i Chatsworth.
Det var här, under en runda tillsammans med sir Edgar Vincent som Sayers boll fastnade i ett träd. Sayers siktade med sin mashie – sedan slängde han klubban på bollen så att den ramlade ner, och hålade sedan ut för en fyra.
Det var också på Chatsworth som kung Edward kom ridande över fairway på det tredje hålet, mitt i spellinjen. Sayers spelpartner J.H. Taylor tvekade att slå. Men sedan Sayers skickat iväg bollen gjorde Taylor det också. Bollarna visslade strax över huvudet på kungen som lugnt konstaterade:
”De där männen kan visst göra vad som helst med en golfboll.”
Sayers var en liten man som umgicks med storheter. Men han släppte aldrig kontakten med det enkla livet. Han älskade att åka längs kusten vid North Berwick på sin cykel. När lusten föll på stannade han och spelade några hål. Han hade alltid klubborna med sig. För att kunna ha det hade han gjort ett hål i sin blazer så att klubborna kunde balansera mot mittstången.
Lady Asquith kom en dag in i shopen och kunde inte avhålla sig från att påpeka för Ben att det var på tiden att köpte en ny blazer i stället för den trasiga han bar.
”Om hennes nåd kunde betala sin räkning någon gång så skulle jag ha råd att göra det”, löd svaret.
Ben Sayers spelade sin sista Open 67 år gammal. Året därpå, 1924, gick han sin sista runda någonsin. Men hans namn och ande lever kvar, inte minst genom det företag han själv grundade. Han son tog över och drev det vidare till sin död 1961. Företaget bär fortfarande hans namn och har än i dag sitt säte i North Berwick. Och det lilla hus där han som ung arbetade med att göra bollar och klubbor, står fortfarande kvar vid banan.
Här är en bra utgångspunkt om du vill göra ett besök i staden: Hotell i North Berwick
